Från Rumänien till Sverige och allt däremellan

(First of all, sorry all you non-Swedish-speaking readers out there, but I have to write this blog post in Swedish, please come again! :] )

Mamma tipsade mig om Alice Teodorescus sommarprat i P1, och när jag lyssnar på något som får det att tåras i mina ögon så måste jag också skriva om det. Om ni som läser detta har tid och lust så lyssna igenom hela, det är värt det. För er andra, kommer jag lite kort berätta vad hennes prat handlar om genom hela min egna historia.

Alice berättar om sin uppväxt och sina erfarenheter, född i Rumänien under Ceausescus tid är det en berättelse full av förtryck, rädsla och sorg, men även hopp. Som barn kom hon till Sverige och var då tvungen att i princip lära sig leva från scratch; nytt land, ny kultur, nya människor, nytt språk och helt nya möjligheter samt svårigheter att ta sig igenom. Hennes berättelse påminner så otroligt mycket om min familjs flykt från Rumänien till Sverige. Jag har så många gånger suttit och lyssnat på mammas historier om när hon var barn, tonåring och tillslut vuxen i ett samhälle där folk spionerade på varandra, där man stod och köade för en limpa bröd mitt i natten i flera timmar, där man antingen var en med samhället och led med resten av folket, eller emot och hamnade i fängelse. Där man inte fick vara sig själv.

Alice minns sin resa till Sverige, jag å andra sidan var alldeles för liten för att minnas. 1989 flydde min mamma till Sverige helt själv, hon lämnade sitt hem, sina föräldrar, sin man, och inte minst sina barn efter sig för att skapa en grund för oss alla, en ny början. Jag var endast ett år gammal då, min syster Anna var fem. I Sverige lyckades mamma på något sätt att få tag på en lägenhet, att börja lära sig språket, börja lära sig att bli svensk och passa in. Det tog ett år innan pappa, Anna och jag också kom hit, ett år innan vi fick återförenas med mamma. Min syster som var stor nog att minnas saker och ting hade saknat mamma och kände igen henne direkt, jag däremot, jag visste inte vem den främmande kvinnan framför mig var. Tydligen höll jag fast vid ett gammalt fotografi av mamma, och envisades om att DET var mamma, inte du, framför mig med usträckta armar som försöker övertala mig om att du är mamma. Jag minns detta såklart inte, har fått det återberättat flera gånger, och den smärta mamma måste ha känt i sitt bröst när hennes tvååring inte känner igen henne och vägrar gå till hennes famn måste fått henne att tvivla på om hon faktiskt gjorde rätt val.

Tids nog kom jag över det, jag fick på nytt lära mig vem mamma var, och för mig måste flykten till Sverige trots allt ha varit den lättaste av oss alla. Jag tänker att det måste varit enkelt för mig att vänja mig vid mitt nya hem, då jag inte haft så mycket tid att skapa starka band till det gamla. Jag minns inte svårigheten i att lära mig svenska då det kom naturligt, för resten av min familj var det dock en svår väg uppåt på en väldigt brant backe. Min syster vantrivdes i skolan, hon tyckte inte om den svenska maten och vägrade äta, mina föräldrar kämpade som dårar för att få jobb och kunna stå på egna ben. Sakta men säkert har dem tagit sig in och uppåt, sakta men säkert kämpar dem vidare mot kulturella och etniska hinder som än idag sätter fällben för dem. Jag hade det lätt. Väldigt lätt, när allt kommer omkring. Men trots det, så har även jag känt mig som en främling i detta land. Sen jag var liten visste jag att det var något med mig, något annorlunda, jag lärde mig tidigt att jag inte var helsvensk och att jag var tjej. Tjej och invandrare, något som för mig aldrig varit det minsta konstigt blev helt plötsligt två hinder att försöka kravla sig över. Jag förstod aldrig, och jag kommer nog aldrig riktigt att förstå, vad problemet är, varför det ens skulle vara ett problem. Men, det jag lärt mig, är att det är ett problem. Inte alltid så klart, inte för alla, tack och lov. Men att vara rumän, den enda rumänen i min umgängeskrets, har lett till många psykiska smällar. Folk, även vänner, har ibland skämtat om det faktum att jag är rumän, och även om jag inte förstått det roliga i skämtet så har jag skrattat med för inte ska väl jag vara den som är den? Well. Det skämtet är inte speciellt roligt faktiskt.

Något som alltid svidit är när jag hört svenskar som knappt klivit utanför landsgränsen, prata ignorant nonsens om rumäner eller andra människor ifrån så kallade “u-länder”. Det är så jävla lätt att som svensk eller utomstående snacka strunt och titta ner på folk som är fattigare eller har det sämre ställt. Men vad fan vet ni om fattigdom egentligen? Vad fan vet ni om diktatur eller krig? När Sverige inte krigat på flera hundratals år, när svenskar inte under de senaste decennierna eller sekel känt någon form av förtryck. Vilka är ni att uttala er om andra vars situationer ni inte ens i era mardrömmar kan föreställa er? Den förundran Alice hade när hon klev in i en svensk mataffär, det överflöd hon fann där, precis så var det för min familj när vi kom hit. Min syster såg en banan för första gången när hon var sex år gammal och trodde att det var en gurka, mina föräldrar fick smuggla mat, bensin och allt möjligt för att överleva i Rumänien. Och här i Sverige så fanns allt man ville och behövde uppstaplat fint på butikshyllorna. Jag säger inte att krig är bra, jag säger inte att förtryck är något som någon borde uppleva. Men om man gått igenom något sådant, om ens familj är präglad av sådant, så får man i alla fall lite nya perspektiv på saker och ting. Man lär sig uppskatta sånt som andra tar för givet.

När Alice pratade om “duktigheten”, och berättade hur hon kämpat i skolan för att tillslut bli så duktig att lärare blivit skeptiska och anklagat henne för fusk, då brast det inombords. Även om jag som barn inte kunde minnas vart jag föddes, så hade jag alltid något dolt hinder inpräntat i bakhuvudet, av någon anledning så visste jag att jag behövde kämpa mer än dem andra barnen och jag försökte alltid att göra så bra ifrån mig som jag bara kunde i skolan. Jag var alltid den duktiga. Men att vara den duktiga, även den duktigaste, spelar inte alltid någon roll. Det spelade ingen roll för femteklassläraren att jag kommit 2o sidor längre i boken än den svenska tjejen, det var ändå bara hon som fick beröm. Det spelade ingen roll för en föredetta chef att jag hade mer erfarenhet och högre utbildning, det var ändå den svenska tjejen som fick en högre position och högre lön än mig. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket jag än kämpar, hur duktig jag än blir. Jag kommer alltid att vara invandrare och kvinna, jag kommer alltid att behöva bekräfta min kompetens, jag kommer alltid att behöva bevisa hur duktig jag är.

Men det är ok.

Jag älskar nämligen att bevisa folk fel. Jag älskar att slänga mina prestationer i tvivlande folks ansikten. Varje gång någon auktoritär person i mitt liv, främst lärare, har sagt: Du kan inte göra det där, du kommer inte klara av det där, du får nog tänka om… har dem tänt en gnista i mig, ett driv som inte går att stoppa. Jag har, om så bara för att jävlas med dem, kämpat in i det sista för att visa dem fel. Och alla dem har haft fel. Varje gång. Det spelar ingen roll för mig om jag är kvinna, eller rumän, eller bådadera, jag löser det ändå, jag klarar av alla mål jag ställer upp för mig själv, trots att jag är invandrare och kvinna. Eller kanske, därför att jag är det.

Folk frågar mig ibland om jag känner mig svensk eller rumänsk och jag brukar lite skämtsamt svara: Jag känner mig som en rumän i Sverige, och som en svensk i Rumänien. Jag är någonstans mittemellan, med en fot i båda länder. No man’s land. Men istället för att känna mig som en främling i båda länder, väljer jag att känna mig dubbelt så lottad. Jag är en svensk rumänsk kvinna, och jag är jävligt glad för det. Jag är jävligt glad för att jag haft en extra kultur som präglat mig, ett extra perspektiv att förhålla mig till, ett extra språk att kommunicera på. För att jag har ett extra land att kalla hem.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s